Franziska Kohler

Min ankomst till Lappland – en personlig berättelse om mig själv och min motivation

 Sjön ligger frusen – fullkomlig tystnad förutom hundarnas flåsande och krasandet genom snön. Ovanför, grönt norrsken dansandes i alla möjliga former
Hundegespann

För 10 år sedan reste jag längs Yukon i Kanada för första gången. Det var då jag blev förälskad i slädhundar. På min första slädtur blev jag smittad av huskyviruset. Ayka, min sibiriska huskytik finns fortfarande vid min sida efter 9 år.

Sjön passerar och vi kommer till en sagolik skog. Träden är täckta i ett tjockt täcke av snö. Månskenet gör att de framstår som bisarra figurer, stora och små. Det passerar inte en minut då du inte tror att du är mitt i trollen och feernas hemland.

Precis lika smittsamt som huskyviruset är det liknande nordlandviruset (dessa två kommer ofta i par). Tillsammans med Ayka följde snart Cayenne. Jag reste till norr år efter år – Canada, Finland och Sverige. Kylan i norden var fascinerande och min kärlek för naturen och de stora vidderna drog mig norrut varje vinter.

Lappis-by-nightEn liten stuga mitt på sjön, utan rinnande vatten och ett enkelt uthus på gården är vad jag kallar mitt hem sedan jag migrerade 2014. Utsikten och fridfullheten kompenserar för bristen på komfort. Det färgglada spektaklet vid soluppgång och solnedgång som låter landskapet skina i gult och rött eller isblått och violett är lika andlöst vackert varje gång

Jag antar att det var en ren slup som tog mig till Lappeasuando Lodge, vilken jag köpte 2014. Det var en gammal dröm om ett självbestämmande liv som gick i uppfyllelse. Jag sa upp mig från mitt trygga jobb som lärare i Schweiz och tog mig norrut med hela bohaget, och självklart hundarna.

caddy-trailer

Jag anlände i Lappeasuando i juli 2014. Framför mig låg ett år som höll det största äventyret i mitt liv. Åh, det var fyllt med små, stora och ibland enorma överraskningar och utmaningar.

Den nordliga värmevågen som hade välkomnat mig till Lappland gav snart rum för guldsäsongen och utan att jag visste ordet av så vandrade jag i snön med våra första gäster. Skogen var täckt med snö och från utsiktsplatsen lät alla ögonen vila på det vackra landskapet. Självklart så var vår lunch typiskt svensk, vilket betyder att vi grillade falukorv i minus 30 grader. Vi satt inte ner länge för den lunchen…Efter att vi hade återvänt bastade vi och för att avsluta upplevelsen gick vi hela vägen för traditionerna och tog en öl. Så vid slutet av dagen var både kropp och själ fullkomligt avslappnade.

Med något mellan ilska och undergivenhet plockade jag upp en liten spade och började gräva. Snön var likt puder, lätt som en fjäder och stod mig till höfterna. Hur är en Greenhorn menad att klara av en färd på en motorled i dessa förhållanden… Droppandes av svett i en temperatur på minus 20 grader så börjar jag se slutet på tunneln. Åh, jag är stolt över att slutföra min övningskörning utan mer skottningsincidenter!

Fellnase

En liten, lekfull hårboll kilar över mitt skrivbord. Taiga blev just 10 veckor gammal. Hon är den tredje fluffnäsan i flocken. Hennes öron spetsas när hon hör hur ljuden utanför bli högre. Sabines hundar håller på att selas, de ylar och skäller upphetsat och ivrigt, väntandes på deras favoritord: ”go”.

.Bara sekunder efter att huskierna startat kan vi höra Thierry dela ut hjälmar och ge de första instruktionerna till att köra skoter. Alla äventyr om färden kommer senare berättas på kvällen medan vi alla sitter vid baren, och ännu en unik dag tar slut för mig och mitt team.

Efter mitt första år här i Lappland så blir jag ofta frågad om jag skulle göra om allt igen. Åh ja, det skulle jag. Alla äventyr, alla intressanta gäster, den hisnande naturen och friheten jag har är värt allt hårt arbete

Välkommen till mitt vintersagoland i Lappeasuando.